Med passivt brandskydd menas den tätning som har till uppgift att begränsa spridning av brand mellan olika byggnadsdelar. Den kan även ha till uppgift att skydda bärande delar i fastigheten från att nå kritiska temperaturer som påverkar bärigheten. Bärigheten anges R30, R60 R90 R120 R180.

Siffrorna anger tiden som konstruktionen ska behålla sin bärkraft under pågående brand. När det gäller icke bärande konstruktioner klassas konstruktionen enligt E/Ei 30,60.90120,180 & 240 beroende på om konstruktionen ska motstå värmespridning eller endast vara säker för brandspridning. Väggar och golv klassas vanligtvis Ei. Stålpartier/dörrar som inte är termiskt brutna är exempel på delar som vanligtvis förekommer i klassningen E. Dessa är oftast av en klenare och slankare konstruktion som är billigare att tillverka. Dock så kräves det oftast en dyrare lösning på brandtätning på dessa då värmespridning genom konstruktionen tillåts och det blir då lika varmt på båda sidor på konstruktionen.

Val av produkter för passivt brandskydd varierar stort. Grunden till nästan all brandtätning utgörs av obrännbar isolering. Stenull eller mineralull med godkända brandmotståndsegenskaper. Dessa isolermaterial används som bottning till installationen och fogas sedan med för installationen godkänt fogmaterial. De vanligaste massorna är akrylmassor då det är lite brännbart material som smälter eller brinner upp vid höga temperaturer. Består installationen av ex, ett plaströr av större dimension eller flertalet VP-rör väljs en grafitmassa som expanderar av värme och ersätter de material som smälter eller brinner upp. Grafiten finns även på rullar där rördimensionen är större läggs dessa runt röret där röret går igenom den brandklassade delen. Dessa band finns även i stosar då ofta kallade brandstrypare och är då färdiga att montera runt röret i samma dimension som röret.